youarethestarinmysky

---

Till dig, du vet att jag menar Dig.

Jag känner mig sviken för jag trodde verkligen att han kunde ställa upp på att försöka reparera och återuppbygga allt igen. Men visst jag förstår honom i och med känslorna inte är kvar där, men han är snäll och tänker ett tag och känner efter om det är rätt och om vi ska försöka igen! Det är jag faktiskt jätte lycklig för, men jag är orolig under tiden för jag går i den jobbiga ovisheten och vet ingenting. Jag väntar bara på att han ska ringa mig och lämna beskedet om hur han vill ha det. Allting vilar i hans händer nu.

Om det blir han och jag igen så kommer jag göra allt för att få det att verkligen fungera som ett riktigt värdepar. Och då menar jag ALLT! Vi ska behandla varandra med god inverkan och hjälpa varandra så gott det går. Allting har gått så snett med hur mycket som helst. Det är sen aborten jag blev sånhär, jag är jätte ledsen och jag kan inte säga mer än det. Jag går ner på knäna för din skull om det skulle behövas och berätta hur mycket jag älskar dig och vad jag kommer göra annorlunda, om jag sumpar det igen så får jag skylla mig själv. Jag känner mig skyldig till att det har blivit såhär och jag mår dåligt för det, jag inser nu i efterhand att jag inte har varit snäll, man tänker mycket mer nu när man har sig själv i närvaron och ingen annan. Samtidigt tackar jag dig för att du gjorde slut med mig för jag har lärt känna mig själv mycket bättre än vad jag har gjort tidigare och jag upptäcker nya saker, men det jag mest är glad för är att vi kanske kan rädda oss, för om detta hade kommit upp senare så hade du nog inte haft den här lilla betänke tiden. Då hade det nog varit rakt på sak - Att så här är det och så och så och så -, men nu ger du mig den lilla chansen och det lilla hoppfulla iallafall. Du anar inte hur tacksam jag är för det. Men som sagt, det är jobbigt att titta på sängen och inte veta om du kommer ligga där igen, ligga där under det varma gosiga täcket och dom tre kuddarna och bara titta på tv och fråga när jag kommer och lägger mig då när jag sitter så mycket vid datorn. Jag saknar det, jag saknar det väldigt mycket. Det känns hemskt att fått oss att må dåligt. Vi va' alldeles för mycket. Du hade rätt i att inte förlova oss nu för tidigt eller t.ex. flytta ihop och så men jag lyssnade inte på dina ord för jag ville antagligen inte, men nu förstår jag vad du menar med detta mer än väl. Medicinen får detta att bli en god inverkan kan jag säga för jag bearbetade allting nästan bra idag, igår hade jag fullständig panik och benen vek sig på mig och jag grät så mycket så jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och det du sa till mig den 25november uppe vid busshållsplatsen när du lämnade saker att medicinen inte hjälpte, det var bara för att jag hoppade med den hela tiden och det kommer jag inte göra igen. Jag kommer sköta mig, jag lovar att jag inte kommer vara små grinig och så, om jag skulle vara det så går det inte ut över dig igen, jag kan berätta för dig varför jag är lite grinig men det kommer inte gå ut över dig jag lovar! Ser du vad jag skriver jag lovar!

Jag kan skriva hur mycket som helst om bara oss och bara tänka tillbaka och njuta av det som har varit men ändå så gråter jag i stora floder för jag är jätte rädd för att jag ska gå miste om huvudpersonen i rollen.
Det var en dag på stationen som jag stod och pratade med Cissi din "syster" efter jag hade varit på socialen med en kompis för jag hade inget annat att göra, så kom du fram till mig och Cissi och bara stod där och sa "Hej". Jag bara sjönk rakt genom marken och älskade din personlighet redan från början, det strålade om dig och ögonen lyste som stjärnor i himlens natt och ditt leende var det mest finaste jag någonsin har sett. Jag visste om att det var verkligen dig jag ville ha. Senare så fick jag ditt nummer av Cissi och du frågade samtidigt efter mitt, jag kunde inte tro det. Vi bestämde träff fredagen den 19oktober 2007 hos min mamma i Hästveda. Vi satt i soffan och tittade på tv och åt våran taco som vi hade i handen, du kunde knappt äta den för du hade så ont i halsen. Efter det så satt vi i soffan och tittade på tv med en filt om benen, vi satt brevid varandra, du satt på min vänster sida och du tog försiktigt upp din hand på mitt lår. Jag skakade till av nervositet och jag visste inte vad jag skulle göra, men jag tog din hand. Jag har nog aldrig varit så spänd och nervös i hela mitt liv för en kille. Sen skulle du hem med 19.44 bussen till Hässleholm igen. Vi gick till busshållsplatsen tillsammans i höst-vintermörkret, vi kom fram till busshållsplatsen och satte oss i busskuren, innan du skulle gå på bussen så sträckte du dig fram och kysste mig. Jag blev ganska paff faktiskt. Sen skulle du gå på bussen och jag gick iväg, men sen saktade jag ner lite grann och tänkte att "Nej jag vill ha en kyss till!" så jag gick tillbaka till dig och vi kysstes en gång till. Jag kommer ihåg känslan än idag nu när jag sitter och skriver detta, det pirrar så gott i magen och hjärtat får ett glädjefnatt, jag får glädjetårar i ögonen. Du åkte iväg och jag bara hoppades på att få en framtid med dig. När jag kom hem så frågade mamma och allihopa som var där om vi hade pussats, och jag svarade stolt "Ja det gjorde vi, väldigt mysig var han."

Vi gick igenom mycket när det nästan hade gått 9 månader. Jag blev gravid och fick göra abort. Du och mamma var där hela tiden vid min sida och stöttade mig så mycket ni kunde. Jag är så fruktansvärt glad att ni var där för jag hade aldrig klarat det på egen hand. Om inte du hade varit där så hade jag förmodligen skrikit ännu mer av smärta och sorg. Det var förfärligt dom timmarna men du lindrade mig i många tillfällen under tiden. Du köpte glass i början till mig för att jag skulle kunna svälja ner tabletterna utan att jag skulle bli orolig att jag skulle sätta dom i halsen, du satt där och höll min hand, du behövde inte säga så mycket du behövde bara vara där för att jag skulle känna mig tryggare. När allting var över så åkte du till Malmö och skejtade, det var en hård dag för dig och du behövde koppla av där du kände att du kunde göra det. Sen sov jag hos dig på kvällen, den kvällen då jag insåg att det var ett barn jag hade tagit bort. Jag började gråta men ville inte väcka dig för jag tyckte det var pinsamt. Efter det så var det struligt med mitt humör, det var där allting började bli jobbigt. Jag vet inte om det är p-staven eller om det var själva känslorna från aborten, jag tror ingen kan svara på det mer än jag. Jag gjorde slut med dig ett antal gånger för jag var rädd, jag var rädd för att du inte tyckte om mig för jag hade dödat det barn vi skulle fått i februari 2008. Jag klandrade mig själv och kände mig som en mördare. Den dagen du kom hem till mig så låg jag i min säng och hade ont i magen, du tog med mig till sjukhuset direkt i Kristianstad. Du stöttade mig hela vägen dit och under tiden det pågick och hela vägen hem.

Den 7juli 2009 så klantade jag mig ganska bra, jag gjorde slut med dig, jag sårade dig. Jag greps av panik och ville träffa dig direkt! Jag åkte in till stan med bussen och träffade dig, jag visste inte hur jag skulle bete mig. Men du förlät mig och sa att om det händer en gång till så kommer det inte funka längre. Jag lyssnade och tog in. Jag var väldigt rädd för att göra någonting som var fel mot dig och så. Det funkade jätte bra tills nu, 24november 2009. Du gjorde slut, jag sa nog för mycket saker som jag inte trodde skulle ta skada. Egentligen var det menat att det skulle hjälpa oss men du sa att det nog var bättre att vi gjorde slut för det är bäst för oss. Jag tror jag sög dina känslor till mig ur dig. Men samtidigt så tror jag vi behöver detta för att kunna lösa våra bekymmer som mest ligger på mig, göra en nystart i vårt förhållande helt enkelt. Jag hoppas du har läst detta och du vet vem jag menar när jag skriver vem "Du och Han" är. Jag hoppas du har tagit in detta och att du förstår min sits. För jag kommer ändra mig jag lovar, jag är redan på god väg. Lita på mig och ge mig den sista chansen för jag vet, jag vet att vi är ämnade för varandra bara att detta är en jobbig period vi har. Det kommer gå över igen, bara du får din tid och jag får min tid och vi kan göra vad vi vill och när vi vill. Det blir vi igen, det är jag nästan säker på för allt som vi hade kan inte bara försvinna på en dag eller två, det är någonting man måste bearbeta i lång tid för du kan inte ha slutat älska mig än, jag bara känner det på mig, du kanske älskar mig men inte på samma vis. Vi behöver vår tid och glöm mig inte när du kan sitta ner och tänka för dig själv, lyssna inte på vad andra kan säga för det är inte det vad din kärlek avgör. Du ska lyssna på dig själv och ingen annan och ta den tid du verkligen behöver ha och kom sen igen och förhoppningsvis tar bort min oro och ovishet. Men jag är glad att du har orkat läsa dig ända ner hit för det visar att du fortfarande bryr dig om vad mina känslor står för.

Vi ska inte sluta såhär, it's a nightmare I want to wake up from. Jag älskar dig<3